Michelle Bodell

En vecka sen idag. En vecka sedan du lämnade vår planet. Jag är inte mentalt redo att skriva ett inlägg om detta. Sitter här med tårar bara av att skriva dessa två rader. Försöker intala mig själv om att jag kommer klara begravningen som är om en vecka. Men det kommer jag inte. Jag kommer gråta så sjukt mycket. Jag tror inte att jag kommer klara det. Inte mentalt.

 

Ironiskt va? Två veckor senare ska man vara mentalt förberedd på att säga hejdå och sen vara okej med det. Jag verkar okej, om inte bra, när man träffar mig. Men jag har så mycket i huvudet och jag fäller tårar när ingen ser. Oftast blir det när jag ska sova, eller som nu när Alexander fick trösta mig. Två veckor är inte tillräckligt för att få mig att förstå hur allt är. För i mitt huvud så kommer han att stå där när vi kommer på onsdag. Han kommer stå där i fönstret och han kommer komma ut och jag kommer att krama om honom. För i mitt huvud är det så, och jag kan inte föreställa mig att det inte skulle vara så. För ett liv utan din husvagn, ett liv utan fisketurerna (som inte ens blev många), ett liv utan att få åka och köra snöskotern med dig och ett liv utan de töntigt coola skoteroverallerna och grilla korv ute i skogen finns inte. Så många minnen och jag kan inte tänka mig att du inte kommer vara där på onsdag. 

Jag hade velat ha med Alexander upp. Han är mitt stöd och han får allt att bli så mycket lättare. Hade velat ha med honom upp och dels få visa honom var halva min uppväxt har varit men också för att hålla om mig när jag bryter ihop. Få somna med honom och få somna trygg. Få somna som att allting är okej. Utan honom den senaste veckan vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Jag älskar dig Alexander, och tack för att du finns här. 

Jag saknar dig morfar. Ett liv utan dig existerar inte, inte i mitt huvud. Jag älskar dig ♥


In the morning I'll be with you, but it will be a different kind.